Det var en värdelös taktik från början, valförlusten fullbordade fiaskot. Genom att låna retorik och problembeskrivning från den nationalistiska högern, skulle socialdemokraterna vinna tillbaka de väljare som lämnat partiet. Det skulle hålla rasisterna borta från makten, men det gav högerpopulismen den största segern i Sveriges demokratiska historia och socialdemokraternas värsta valnederlag sedan 1976. Eller kanske någonsin.
En mörk tisdag i början av februari 2017 förlorade vi professor Hans Rosling. Vår ständiga påminnelse om att det är skillnad på sant och falskt, vad vi vet och inte vet, på rätt och fel. Bara två veckor tidigare hade den fria världens självutnämnda föregångsland installerat en president, som på alla tänkbara sätt, var antitesen av Hans. Med en valkampanj byggd på lögner, rasism och skrämselpropaganda lyckades fastighetsmogulen och dokusåpakändisen Donald Trump bli USA:s 45:e president. Storbritannien hade dessförinnan lika chockartat beslutat att lämna EU, också det baserat på en grundlös berättelse om hotet från globaliseringen och det öppna samhällets brister.
Någonstans här förlorade vi kontrollen, förmågan att förstå verkligheten genom att mäta den och låta fakta styra vår världsbild i stället för tvärtom.
Högerpopulistiska och nationalistiska samhällsbeskrivningar har länge haft svårt att få fäste i Sverige. Deras parallella samhällsbeskrivning har alltid varit lätt att ignorera och när den konfronterades med fakta föll den platt. Men våren 2017 var något förändrat. På kultursidor och i TV-soffor sammanfattades Hans Roslings gärning och vikten av en faktabaserad världsbild. Men på partihögkvarteren och i politiska idéskrifter analyserades högerpopulismens framfart och där drogs en annan slutsats. Istället för att försvara verkligheten och sin egen berättelse mot ett högerpopulistiskt narrativ om samhällets förfall, valde man att kapitulera.
Moderaterna tog första steget. Samma vecka som Trump USAs president öppnade Anna Kinberg Batra dörren för diskussioner med SD. Det gick inget vidare. Partiet som fortfarande delade Reinfeldts avsky mot SDs främlingsfientliga världsbild rasade i opinionen och tappade positionen som Sveriges näst största parti för första gången på 40 år. När Kinberg Batra strax därefter avgick hade moderaternas opinionsstöd halverats jämfört med några år tidigare. Detta borde ha varit en varningssignal.
Socialdemokraterna valde en annan väg. De fortsatte att ta avstånd från SD som parti, men anammade samtidigt stora delar av SDs problembeskrivning, agenda och språkbruk. Omsvängningen i migrationspolitiken 2015 beskrevs inte längre som en temporär anpassning till rådande förhållanden, utan som klassisk socialdemokratisk politik. Plötsligt var trygghet och stängda gränser partiets viktigaste signaler. Inspirerade av systerpartier i Danmark och Storbritannien skulle det högerpopulistiska hotet trianguleras bort.
Ett problem med den högerpopulistiska problembeskrivningen är att den aldrig har utgått från verkligheten. Den uppkom inte som en reaktion på brottslighetens faktiska utveckling, studier om migrationens påverkan eller insikter från vår offentliga statistik. Jimmie Åkessons beskrivning av Sverige idag är samma beskrivning som i SDU:s 20 år gamla principprogram, från när Jimmie var ordförande. Det är samma beskrivning som partiets förste partiledare Anders Klarström gav på torgmöten, flankerad av skinheads i början av 90-talet. Problemen är alltid för stor invandring och ökad brottslighet, även när invandringen är låg och brottsligheten minskar. Mångkulturen är alltid orsaken. Vi som på skolgårdar, nattcaféer och fritidsgårdar under 90-talet tog debatten med skinheads och finniga Åkessonkopior, möttes med samma obevisade påståenden om det omöjliga i att blanda kulturer och om massinvandringens konsekvenser; våldtäkter, mord och kaos. Det var, och är, en påhittad berättelse, grundad i ett rasistiskt antagande om det mångkulturella samhällets omöjlighet. Eller som det fortfarande kallas utanför offentligheten ”rasblandningen”.
Om man i 30 år påstår att invandringen och brottsligheten ökar eller att svenskarnas liv försämras, kommer det finnas tidpunkter då det stämmer. Populismens effektivaste vapen är att utnyttja de ögonblicken för att sprida sin berättelse och öka sitt stöd.
Under finanskrisen 2008 blev Sverige verkligen fattigare, klyftorna ökade och arbetslösheten sköt i höjden. SD drog nytta av missnöjet för att komma in i riksdagen 2010, och lyckades dessutom bibehålla bilden av ett Sverige som fortsatte gå bakåt. Detta trots att krisen följdes av ett drygt årtionde av ständiga förbättringar, ökade inkomster, minskad arbetslöshet och högre pensioner. På samma sätt kunde partiet utnyttja massflykten från Syrien för att växa fram till 2015. Ännu viktigare var att de lyckades etablera uppfattningen av fortsatt massinvandring, trots att mottagandet redan 2016 sjönk till mer normala nivåer och att Sverige helt slutat att bevilja permanent uppehållstillstånd till asylsökande.
Socialdemokraternas motdrag blev att visa handlingskraft och erbjuda lösningar på högerpopulismens påhittade problembild. Det saknade inte bara trovärdighet, det legitimerade narrativet och gav Sverigedemokraterna rätt. Moderaterna och Kristdemokraterna med nya partiledare i spetsen valde nu en tredje strategi.
Med AKB sökte moderaterna samarbete med ett parti vars politik de påstod sig hata. Socialdemokraterna anpassade retoriken samtidigt som de försökte behålla sina grundläggande värderingar. Kristersson och Bush bytte helt enkelt bara ut sin politik och sina värderingar. När det inte längre fanns några sakpolitiska skillnader mellan partierna blev fortsatt isolering av SD ologisk för de egna väljarna.
Resultatet av dessa PR-strategier såg vi i årets historiska val; extremhögerns största demokratiska framgång i modern tid. Inte bara utifrån valresultat och formellt inflytande. Den viktigaste segern högerpopulismen någonsin vunnit är makten över narrativet och förskjutningen av verkligheten. Att de flesta partier i Sveriges riksdag nu låter som SD alltid har låtit.