Regeringen missleder om flyktingavräkningarna

Concord Sverige, en sammanslutning av 59 biståndsorganisationer i Sverige, gav mig i slutet på förra året ett uppdrag att skriva en rapport om flyktingavräkningarna från biståndet. De menar att det är orimligt att biståndet automatiskt ska betala Sveriges kostnader för flyktingmottagande.

Eftersom regelverket är relativt komplicerat och insynen under alla år har varit i princip obefintlig, bad de mig ta fram ett faktaunderlag. Rapporten presenteras i slutet av januari, men eftersom riksdagen i dagarna ska besluta om en översyn av modellen (pga riksrevisionens kritik) valde Concord att presentera några av resultaten i en debattartikel i SvD.

Svaret från biståndsminister Isabella Lövin (mp) visar att regeringen inte delar organisationernas principiella hållning om vad som borde räknas som bistånd. Det är en viktig diskussion och jag räknar med att den kommer att fortsätta under året.

Men dessutom motsade Lövin några av de rent faktamässigt resultaten som hämtats från den kommande rapporten, här är hon anmärkningsvärt vilseledande. Eftersom det är jag som skrivit underlaget som ministern påstår är fel, får det bli upp till mig att förklara.

Ministern hävdar att jag har fel på tre punkter 1) vad som ligger bakom de ökade avräkningarna, 2) bristen på transparens och 3) följer avräkningarna det internationella regelverket?

1. Kostnadsökningen:

Lövin: Till största delen beror kostnadsökningen på en ökad andel ensamkommande barn som behöver en mer omfattande mottagning. En annan förklaring till ökningen är att andelen personer som väljer att bo i anläggningsboende…

Detta är helt enkelt fel. Summan som tas från biståndet räknas ut genom att prognosen för a) antalet flyktingar b) genomsnittlig dygnskostnad och c) antal dygn på asylboende multipliceras med varandra. Dygnskostnaden har exploderat de senaste två åren. Detta, hävdar ministern, beror främst på att andelen ensamkommande flyktingbarn, men också på att allt fler bor på anläggningsboende under senare år. Inget av detta stämmer.

De senaste åren har andelen ensamkommande flyktingbarn har egentligen bara varit högre under ett enda år, 2015. Alla andra år har andelen legat mellan 7 och 9 procent. Förra året, 2016 liksom prognosen för 2017 ligger på samma nivå som 2009-2014, trots detta har dygnskostnaden mer än dubblerats.

Kostnaderna för den stora andelen ensamkommande flyktingbarn som kom under 2015 belastar förvisso fortfarande migrationsverkets budget, men enligt regelverket får bara kostnader under det första året räknas som bistånd.

Det samma gäller det andra påståendet, att den ökade dygnskostnaden skulle bero på att fler bor på sk. anläggningsboenden.

Att regeringen fortsätter att hävda detta, fast det uppenbarligen inte stämmer är anmärkningsvärt. När bristen på insyn och transparens är så stor att inte ens biståndsministern vet vad som ligger bakom miljardökningar av poster i sin egen budget, då vet man att översynen verkligen behövs.

Vilket leder oss in till nästa felaktighet.

 2. Bristen på transparens

Lövin: En annan fråga som författarna tar upp är just den om transparens. De menar att det inte går att se vad som ingår i avräkningarna och förstå varför dessa har ökat mer än antalet asylsökande. Denna regering har förbättrat transparensen betydligt jämfört med den förra regeringen. Redan i ändringsbudgeterna finns bättre motiveringar och i budgeten för 2017 står tydligt vad som ingår i kostnaderna vilken är tillgänglig för alla att läsa.

Det är sant att transparensen har ökat under 2016 och 2017, det är mycket bra och utan det hade jag inte kunnat göra min granskning. Fram till 2012 skedde hela uträkningen i hemlighet. Sedan 2012 redovisas prognosen för de tre faktorerna (antalet, kostnaden och tiden).

Men det är däremot inte sant att det i budgeten för 2017 redovisas vad som ingår i avräkningarna. Det enda som framgår är att den genomsnittliga dygnskostnaden uppskattas till 809. Det det är inte möjligt att se vilka kostnader som ingår i de 809 kronorna, som ministern påstår i artikeln.

Faktum är att vad som ingår i dygnskostnaderna aldrig har redovisats av någon regering. Riksdagen har aldrig fått se det, det granskades inte av Riksrevisionen, det har aldrig redovisats för DAC, ingen journalist har kunnat få ut dessa uppgifter. Vi har alltså inte vetat vilka av migrationsverkets kostnader räknas som bistånd.

Det är inte omöjligt att utrikesdepartementet och biståndsministrar under åren haft den informationen, men det har de i så fall aldrig uppgivit, trots direkta och upprepade frågor under flera års tid. Det enda som riksdagen, allmänheten, medier eller granskningar fått veta är totalsumman samt en försäkran om att kostnaderna följer DACs- riktlinjer.

Vilket leder oss in till den tredje missvisande uppgiften i Lövins artikel:

3. Bryter Sverige mot DACs regelverk? 

Lövin: Författarna menar att de kostnader som ingår i avräkningarna för asylsökande i Sverige inte följer DAC:s regler. Det stämmer inte. Vi är mycket noga med att biståndet följer regelverket och administrativa kostnader som uppkommer i samband med mottagandet av asylsökande får enligt dessa inkluderas.

Alla regeringar under hela 2000-talet har gång på gång hävdat att avräkningarna följer riktlinjerna och att de har godkänts av DAC. Regeringschefer, bistånds- och utrikesministrar har byggt sin argumentation för avräkningarna med att det är DAC som avgör vad som får räknas som bistånd.

Men eftersom ingen tidigare granskat eller redovisat vilka kostnadsposter som betalas med bistånd har detta inte kunnat bevisas eller ens diskuterats. När vi nu i denna rapport för första gången grävt fram vilka poster i migrationsverkets räkenskaper som ligger till grund för dygnskostnaden fann vi flera frågetecken.

Enligt regelverket får kostnader för TILLFÄLLIGT UPPEHÄLLE under det första året i Sverige räknas som bistånd. Detta tydliggörs: BOENDE, MAT och UNDERVISNING (training). Detta är det enda som uttryckligen är godkänt. Vissa kostnader är dessutom uttryckligen förbjudna att räkna som bistånd (tvångsutvisningar och integrationsinsatser).

Administrativa kostnader. Lövin säger att migrationsverkets administrativa kostnader får räknas som bistånd. Men det framgår inte någonstans i regelverket att det skulle vara tillåtet. Det är inte heller något som DAC har “godkänt” eftersom Sverige aldrig rapporterat eller ens medgivit för DAC att man gör så. Det har heller aldrig medgivits för riksdagen och det framgår inte av någon budgetpresentation, något år.

“Administrativa kostnader” är dessutom ett brett begrepp. I min granskning fann jag att ALLA migrationsverkets förvaltningskostnader räknas in i biståndsavräkningarna. Kostnader för IT-utveckling, lokaler, vidareutbildning av personal, löner, inte bara för handläggare och personal inblandade i mottagningen, utan öven för ledning.  Alla typer av kostnader under utgiftspost 1:1 Förvaltningskostnader bekostas av biståndet.

Andra kostnader som inte återfinns i reglerna. Det finns dessutom andra kostnader som inte nämns i det internationella regelverket för vad som är tillåtet att räkna som bistånd. Det rör till exempel sjukvård, vissa resekostnader och delar av ersättningen till kommunerna. Dessa behöver utredas i detalj för att avgöra om de kan klassas som DAC-godkända biståndskostnader.

Ska till exempel ersättningen till kommunerna för avsatta flyktingbostäder som står tomma klassas som bistånd? Ska den ökade bevakningen av flyktingboenden pga brandattentaten klassas som bistånd? På vilket sätt bidrar dessa kostnader till mindre fattigdom? Det behöver utredas.

Detta är kostnader som DAC aldrig godkänt som bistånd. De har de senaste åren omfattat 20-50 procent av de biståndspengar som gått till migrationsverket.

Kostnader som är uppenbart ogiltiga?  Dessutom finns kostnadsposter som eventuellt bryter mot de exempel som i regelverket uttryckligen är ogiltiga att räkna som bistånd. Det rör främst kostnader för verksamhet som ska underlätta integration. Det är uttryckligen förbjudet att räkna integrationskostnader som bistånd. Detta eftersom det är kostnader som gynnar Sverige, inte länderna som flyktingarna kommer från. Bistånd ska inte gå till givarländerna.

Här finns områden som troligen skulle avslås vid en granskning. Insatser som svenska för invandrare på anläggningsboenden eller så kallad organiserad sysselsättning, som visserligen är betydelsefulla insatser, men som syftar till att underlätta integrationen, precis det som biståndspengar inte får gå till.

Om man väljer att betala hela migrationsverkets kostnader med biståndspengar, utan att utreda eller analysera enskilda poster, finns en uppenbar risk att biståndspengar går till migrationsinsatser. Det är häpnadsväckande att regeringar under alla år benhårt och reservationslöst fastslagit att vi följer DAC när man samtidigt negligerat att göra den analysen.

Den totala bristen på transparens har givit tidigare regeringars finansministrar fritt spelrum att använda biståndsavräkningarna som sin egen buffertfond. Hur storleken på avräkningarna räknats ut har ju varit hemlig. Det är först med den nuvarande regeringens ökade öppenhet som det ens varit möjligt att granska. Och det vi kom fram till var förvånande.

Jag räknar till fullo med att regeringen, när de fått möjlighet att läsa hela rapporten inte lika ryggradsmässigt avslår de faktamässiga delarna. Oavsett vad man tycker om att använda bistånd till flyktingmottagande så visar rapporten att det finns anledning att se över sättet vi hanterar dessa enorma summor i biståndsbudgeten. Felmarginalen är på tok för stor, innehållet i avräkningarna är aldrig granskade eller utredda och faktum är att riksdagen (och troligen också regeringen) inte ens vet vilka poster de valt att ta från biståndsbudgeten. Det är allvarligt.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Heads up! You are attempting to upload an invalid image. If saved, this image will not display with your comment.